Ett konstaterande jag gjorde imorse. Varför? Jo, det ska jag berätta.
När han skulle åka till macken imorse körde han av vägen. 100 m från huset!
Då är man klantig, tycker jag.
Så då blev jag arg, och promenerade bort min ilska med William.
Då upptäckte jag även vilket underbart väder det var ute (!) så jag gick samma gamla vända med vagnen (eftersom det inte finns så många vägar att gå på här...), lämnade vagnen med en sovande William i, drog på Carro kopplet och traskade iväg mot skogen.
Stursk som jag är tänkte jag gå en riktigt skön långpromenad med henne så hon kunde få springa lös en stund.
Men väl framme vid skogsbrynet förvandlades jag till teskedsgumman & alla snöfyllda träd till hemska monster, vilket resulterade i att jag vände ganska kvickt och gick en annan väg istället...
Hur kan man ha växt upp i Stöllet och vara rädd för skogen?! Eller älgar. Eller björnar. Eller lodjur. Eller vargar. Eller.....
Så nu står Wille fortfarande ute i vagnen och sover. Förlåt, han står självklart inte och sover. Han ligger.
Och Lasse ville också ut, när han lyckats gräva fram bilen och fått hem den igen. Så nu ska han åka till pappa. Ja, fråga mig inte hur han kan få det till att han kommer vara ute, men sånt är livet. Jag ska i alla fall dammsuga. Kanske. Om jag orkar.
Imorgon blir det antingen Torsby eller Borlänge. Och ja, jag vet att de inte ligger i närheten av varandra. Men så är det i alla fall, och förhoppningsvis vet vi åt vilket håll vi ska åka i korset imorgon när vi står där.
Alla hjärtans dag, ja. Jo, vi har nog missuppfattat den här dagen, med tanke på att vi spenderar den på olika håll! Well..
Alla hjärtans dag förra året!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar