MVC & tant-besök

Jag tog mig iväg till Likenäs, tro det eller ej!

Väl där stack de mig i armen och vägde mig. Otroligt nog har jag gått ner allt utom 2 kg! Wow.. Nu ska bara allt löst hängande sträckas upp så är man som ny igen. Men det är nog inte så jäkla "bara" de...

När jag kom hem så fick jag ett efterlängtat besök av tre snygga tanter och en mycket god äppelpaj. Det snosades på William, dracks kaffe och snackades en himla massa skit. Just the way I like it! Hoppas ni dyker upp snart igen :)

Tant Brun

Tant Grön

Tant Gredelin

Sen bytte mamma av dom och snosade ytterligare lite till med trötta Wille, som till slut somnade i mormors famn efter att ha varit vaken i 8 timmar.

Nu inväntar vi bara Robin som ska komma på lite tjej-rådgivning och pepparkakssmask. Om han nu dyker upp idag, det återstår väl att se :p

Och nej, jag vet fortfarande inte vad som händer imorgon...

Ciao!

Istid

Jag tror bestämt att nya istiden är på väg.
Jo, det är helt sant!
Jag har då i alla fall frusit ihjäl bara av att titta på termometern.
Jag tänker absolut inte sticka näsan utanför dörren så länge det är så här kallt.
Förutom imorgon då. En liten stund. Och om jag inte dör på fläcken då så väntas ett efterlängtat besök av Micka, Ellen & Ida. Micka har ju trots allt lovat komma hit sen vi flyttade hit... *host*

Nåja, nog om detta. Idag har Jenny-bus lekt med mig i några timmar. Vi dödade tiden med att kolla på gamla bilder och få oss några goda, högljudda skratt. Så det kan gå, säger jag bara..
William har även badat idag, eftersom han imorse hade dränkt sitt hår i någon stylingprodukt jag måste få namnet på. Han såg ut som en hemlös...


För tillfället har jag megatråkigt och sitter därför som värsta datanörden framför den här dumburken och chattar järnet. Tråkigt bara att ingen vill chatta tillbaka...
Lasse har lämnat mig. Ja, det är sant. För Fredrik. Kan ni tro era ögon?! Han hade Wii, och det slog William. Förmodligen för att det var lättare att säga...

Nej, nog om mitt otroligt händelserika liv. Om ni inte börjar kommentera snart kanske jag slutar hålla er uppdaterade om det. Det ni!

Ciao!

Panik-tisdag

Jag börjar få lite smått panik inför nyår. Hur, var och med vem spenderar man denna kväll?!
Eftersom det känns som om alla vi känner ska ut på fest någonstans så har jag en känsla av att vi blir helt allena här hemma... Så, om någon faktiskt inte ska ut på krogen utan kan tänka sig att spendera kvällen med oss:
GIVE ME A CALL!

Shame on us

Idag har jag tittat på två tv-program som verkligen fått mig att tänka efter.

Det första handlade om AIDS bland barn och föräldrar i Afrika. Man fick se otroligt hemska bilder på så smala människor att jag undrade hur man kunde leva och samtidigt inte bestå av annat än skinn och ben!
Dokumentären träffade en mamma med en 4-årig dotter som skulle till sjukhuset för att få svar på om hon bar viruset AIDS. Men resan till sjukhuset var ingen självklarhet, utan en 9 timmars promenad ifrån hennes by. Efter denna långa vandring möts hon av beskedet att både hon och hennes dotter hade AIDS. 3 månader senare var hon död, och ännu ett barn föräldralöst.
De visade även ett barnhem för föräldralösa barn där 500 drabbade barn bodde, och under de 4 timmar filmteamet spenderade där såg de bara 2 vuxna. Där fanns 5-åringar som tog hand om andra föräldralösa spädbarn, eftersom de inte hade någon annan. Berättaren kallade hemmet för en stad styrd av barn. Barn som tog hand om barn. Barn som inte hade en aning om att de själva bar viruset som tagit hela deras familj ifrån dem.

Den andra dokumentären handlade om samhällets skillnader i Indien. På landet fanns jordbrukare som kämpade för att överleva dagen. Nomader vandrade landet runt för att hitta mat åt sina djur. Vi fick även träffa en kvinna vars man tagit livet av sig p.g.a. sina skulder, och lämnat henne ensam med 3 barn och en blind svärfar. Dessa skulle hon då försörja själv. Man fick se en bild på en hög med ris, kanske lika stor som en vanlig svensk tallrik, som den familjen skulle klara sig på i 3 dagar. Det fick en verkligen att förstå hur själviska och bortskämda vi är.
Här hemma sitter vi och beklagar oss över att vi inte har råd att köpa den senaste datorn eller snyggaste klänningen. Vi slänger mat som de skulle ge en arm för att få!



Det här fick mig verkligen att tänka efter, och jag har nu bestämt mig för att när vår ekonomi stabiliserats ska jag skaffa ett fadderbarn. Jag kanske inte kan förändra situationen i ett helt land, inte ens i en hel by, men jag kan förändra livet för en ensam individ och kanske ge den en bättre chans.

Jul-slut

Ja, nu är det enligt mig slut på julen.

Juldagen spenderade vi i Torsby hos moster Rita, eftersom hon jobbat på julafton.
Där serverades massa mumsig mat och vi fick även besök av Christmas Man. (Ja, det var mammas engelska ord för Tomte.)

Det var även under vistelsen där som William log sitt första riktiga leende! Helt gudomligt, och vilka känslor det väcker! Kusin Linda lyckades även fånga det på kort, men den bilden kan jag nog räkna med att inte få eftersom jag än idag inte fått korten från förra julen hon lovade ;)

Igår kom Bobby hit igen, men han var lika rädd för brorsan som tidigare. Wille ser nog farlig ut!
På kvällen skjutsade jag upp syrran till Folkan på fest. Insåg även hur dryga fulla folk kan vara då, när man själv är nykter! :p

Nu sitter jag och väntar på att Linn & Lötta ska komma hit. X-tramormor har ju ännu inte träffat William! Sen ska jag även snika mig lite klippning av Linn...

Ciao!

Christmas man

Dopparedan!

Ja, då har årets julafton lidit mot sitt slut, och den blev precis lika bra som tidigare jular.
Bobby kom hit imorse och lekte med oss några timmar. Det var inte det lättaste att få klart all mat och oss själva samtidigt som man skulle passa honom & William, men som tur var kom pappa hit och hjälpte oss!
Innan vi skulle äta skjutsade Lasse tillbaka Bobby till Malung och kom tillbaka alldeles lagom till maten. Mamma, Sandra, Jonathan & farmor kom också, och vid 4-tiden satt vi äntligen till bords.
Därefter var det dags för julklappsutdelning. William fick en massa fina presenter, bl.a. ett babygym han kan ligga och filosofera i av morfar :)
Själv fick jag vågtången jag nämnde tidigare, en ny plattång, en klänning, en amningsbh, vantar & pengar. Mycket välbehövligt!
Därefter serverades det Ris a la malta och kaffe, och därefter har vi suttit och diskuterat allt från förlossningar till cognac-choklad.
Har haft en supertrevlig dag/kväll och nu ska det bli riktigt skönt att krypa ner i sängen. Imorgon bär det av till moster i Torsby för ännu mera julfirande, och ännu mera mat!

God jul än en gång!

Dan före dopparedan

Idag försov vi oss än en gång. Helt otroligt att man inte kan reagera när klockan ringer på morgonen!
I alla fall så kom vi upp vid halv 11. Efter frukosten tog jag & William en promenad med vagnen, och jag var helt slut när vi kom tillbaka. Men det var skönt att få lite motion, det var ett tag sen...
Därefter åkte vi och handlade det sista inför morgondagen, och det gjorde även resten av befolkningen i Stöllet. Var helt fullt i affären, jag tror aldrig det varit så många människor där inne samtidigt tidigare!
När vi kom hem passade jag på att dammsuga eftersom Wille fortfarande snarkade i bilbarnstolen.
Nu är vi hemma hos pappa och gör Ris a la malta & Gubbröra, eftersom vi inte har någon plats i vårt minikylskåp hemma. Sen bär det hemåt för att ta in och klä granen. Sen är julafton välkommen!

Imorgon bitti kommer Bobby för att tillbringa några timmar hos oss. Därefter kommer mamma, Sandra, Jonathan, pappa & farmor för att äta massa god mat och öppna julklappar.

Men nu börjar William tycka illa om att ligga på golvet, så nu är det dags för mig att dra!

GOD JUL!

Dan före dan före dopparedan!

Ja, nu är det faktiskt bara 1.5 dag kvar till julafton!
Stress är nog bara förnamnet om morgondagen, men det är det värt.
Ska jaga iväg Lasse för att hämta gran då också, så man får klä den nån gång. Sen har vi riktig julstämning här hemma :) Städning står nog också på schemat... Kul!

William har de senaste dagarna haft svårt att sova under dagen, vilket resulterar i en väldigt arg och ledsen kille när kvällen kommer. Just nu ligger han och tuttar på pappas finger i soffan, då mår han som bäst tror jag :p

Syrran har varit här och kidnappat Carro också, så inatt får vi sova utan snarkningar. Om nu inte pappa Lasse tar över den rollen...

Nu ska jag i alla fall sätta på en film som jag ännu inte hittat och sedan är det dags för sängen tror jag bestämt. Efter vår långa sovmorgon idag måste vi nog vända tillbaks dygnet igen, annars blir det inget gjort imorgon!

Vart har alla vänner tagit vägen?

Higher

Idag skulle Lasse till Torsby & därför hade jag och Wille tänkt följa med. Så vi ställde alarmet på 9 imorse och vaknade vid halv 12.. Vi suger på att komma upp i tid.

Så, Lasse fick åka själv och vi stannade hemma. Syrran var nyss här och lämnade av julklapparna. Nu fattas bara jugranen, som jag för övrigt ska skicka iväg Lasse att hämta first thing tomorrow morning.

Nu väntar några sköna avsnitt One Tree Hill & mys med Wille i soffan. Det gillar vi!
För övrigt tänkte vi försöka komma ut med vagnen idag, får väl se hur det går..

Ciao!

Carro gillar förmodligen inte nallen...

Trick'r Treat

Laddade hem en film som fått jättebra betyg igår, Trick'r Treat. Och jag förstår inte vad det är för sjuka, psykiskt störda människor som 1. kommit på att göra filmen. 2. gett den bra betyg.
Vi tittade ungefär 30 minuter innan vi höll på att spy. Den var inte läskig, den var inte bra. Den var bara... vidrig och förvriden!

Nu är det dags för frukost, tycker jag. Men eftersom mannagrynen och flingorna är slut så har jag en känsla av att jag måste åka till affären först...


Någon som vill komma hit och baka lussekatter åt mig?

Kära tomten

Till alla som frågat vad jag önskar mig, som jag svarat att jag inte vet:

Jag har kommit på något!

Jag har länge tänkt köpa en sån här själv, men då jag sett den någonstans har jag blivit för snål..
Så, en sådan får ni mer än gärna ge mig i julklapp! :)
Den finns på OnOff och heter vågtång 5838 från märket OBH nordica, tomten...

Idag har vi i alla fall besökt morfar Lars, där det bjöds på lussekatter & mjölk. Det gillar vi!

P.S: Jag har inte bara en äcklig hund, jag har en ganska konstig hund också.
Hon tror nog själv att hon är en katt... D.S

Har du knäck i lurarna?!

Jag förstår inte varför jag varje jul ska ge mig in på att göra knäck. Jag har absolut inte tålamod till att misslyckas 99 gånger av 100! Antingen blir den för lös eller för hård, eller så går papperet inte att få av, eller så blir den bränd... Det finns ungefär en miljon saker som kan gå fel och jag lyckas med alla. Så varför ska jag ändå envisas med att fortsätta försöka? Jag får ju ändå bara ett vansinnesutbrott! Så nu ger jag upp. Är det någon som vill ha knäck till jul kan de bannemig ta med det själva!

Ischoklad däremot, är jag nog expert på att göra. :) Så det har jag gjort ganska mycket av. För mycket. Alldeles för mycket... Ett tips: gör inte ischoklad på ljus blockchoklad. Det är mycket godare med mörk.

För övrigt ska vi försöka ta oss iväg till pappa idag och hälsa på, kanske snika oss lite mat också om han råkar ha till övers.. :) Jag ska bara försöka göra mig själv anständig (vilket inte alltid är så lätt kan jag lova) och låta William vakna först.

Åh, jo förresten! Jag glömde nog berätta för er: imorse när vi vaknade upptäckte Lasse att Carro hade antingen bajsat eller spytt nere i köket. (Anledningen till att vi inte vet vilken av deland!rna hon gjort är för att hon äter bajs, vilket då leder till att hon även spyr bajs) Efter att han torkat upp det kom han upp i sängen igen och Carro följde med. Sedan spydde hon över hela golvet där också, än en gång med bajs.
Jag har en mycket äcklig hund!

finally!

Äntligen fungerar det att ladda upp bilder igen!
Här har ni nu bilden jag utlovade igår ;)

Förlåt, igen...

Jag vet att jag är urdålig på att lägga ut bilder, men det är inte mitt fel.
Det beror på vår skitdator, eller om det är internetkrupp eller vad det nu är..
I vilket fall som helst så funkar det inte att ladda upp bilder, så ni kan inte skylla på mig.
Jag har försökt ungefär 30000 ggr utan framgång så nu ger jag upp.

I alla fall så badade William för första gången idag, och han sa inte ett ord. Lite svårt att avgöra om han gillade det eller inte då...

Och här hade jag tänkt placera en urmysig bild på honom i baljan, men den får ni helt enkelt klarar er utan!

BVC

Idag har vi varit på ännu ett besök hos Karin.
William vägde nu 5080 och var 59 cm lång :)
Tycker han är gigantisk redan, och han är inte ens en månad! Helt otroligt. Man vill nästan inte att han ska bli nåt större nu... :p



Fick även svaret på varför jag haft feber och varit dålig också, och det var inte tack vare någon läkare varken i Likenäs eller Karlstad.
Nej, det var tack vare Brita, min barnmorska. När hon ropade in mig för att boka en tid för efterkontroll berättade jag om problemen jag haft efter förlossningen, och hon förstod direkt vad det handlade om. Hennes teori var att livmodern inte dragit ihop sig ordentligt, så hon undersökte mig och konstaterade att så var nog fallet. Så jag fick hormontabletter som ska hjälpa detta på traven. Tänk att man ska behöva göra allt själv för att få något svar nån gång...

Ingen som har ett jobb åt Lasse i bakfickan förresten? Skulle vara väldigt behövligt nu. Pengar växer inte på träd, har jag konstaterat.

Eftersom jag var så smart och sov några timmar förut så kommer jag förmodligen inte att kunna slockna än, så därför ska vi slå på en film nu.

Ciao!

roadtrip

Idag begav vi oss ut på den längsta bilresan sedan hemkomsten (förutom själva hemresan). Vi åkte till Torsby. Jag hämtade lite böcker i skolan så att jag slipper komma allt för långt efter, och sedan ramlade vi in hos Mischie med hela tjocka familjen + en pizza. Vi smaskade pizza, myste med Wille, pratade skit och Lasse fick en klippning. Sedan handlade vi innan vi for hem igen.
William sov, som vanligt, hela tiden men lyckades hålla sig vaken hemma hos Micka :) Det gillade nog både hon, Monica & Nike!

Nu har jag även inhandlat ingredienser till knäck, så imorgon blir det ett försök med detta. Vi får väl se hur bra det går...

Men eftersom både min rygg och mitt huvud tar kål på mig snart tänker jag ta en liten tupplur innan prinsen vaknar och det är dags för middag.

Ciao!

Förlossningsberättelse

Okej, jag fick två kommentarer.
Även om det var dåligt, får det duga. Jag får abstinens av att inte skriva!

Fick även ett förslag på att berätta om förlossningen, vilket jag helt glömt bort om jag ska vara ärlig. (förlåt)
Så här följer en, förhoppningsvis, inte allt för detaljerad version av vad som hände natten mellan den 21 och 22 november 2009:

Som jag berättat tidigare började värkarna vid 7 på morgonen, och fortsatte under hela dagen att bli starkare och tätare. Vi drog ut på tiden med att hälsa på syster, handla, äta mat och kolla på tv. När vi förstod att det inte skulle dröja länge bestämde vi oss för att än en gång åka ut till syster på Kronoparken för att mysa några sista timmar med Carro och Folke. När värkarna blev starkare bestämde jag mig för att använda den lånade TENS-apparaten, något jag starkt rekommenderar för de tidiga värkarna. Vid 19-tiden ringde jag in till förlossningen och förklarade läget, och fick svaret att jag skulle äta något och sedan komma in. Jag gjorde som jag blev tillsagd och vid 21 entrade vi portarna till Karlstads Förlossningsavdelning. Vi mottogs av samma barnmorska som jag pratat med i telefonen och hon visade oss till vårt rum. Därefter talade hon om att det var skiftbyte och vi skulle få en annan barnmorska. Attans, tänkte jag som var mycket nöjd med henne.
Efter en stund kom den nya barnmorskan in och presenterade sig som Helene. Hon verkade lika bra som den förra och jag blev inte alls missnöjd :) De satte några dosor på magen för att mäta bebisens hjärtrytm och jag & Lasse fördrev tiden mellan värkarna med att diskutera lustgas och barnmorskor.
Vid 00-tiden small det bara till. Värkarna blev så täta att jag knappt hann andas emellan och det var olidligt. TENS-apparaten var uppvriden på fullt men jag tyckte ändå att den nästan bara förvärrade det hela. Så efter att ha bett om lustgas ett flertal gånger kollade de äntligen hur mycket jag öppnat mig och konstaterade då att värkarna gjort sitt. Jag var nu öppen 5 cm och jag fick min efterlängtade gasmask. Vid första värken blev jag rädd, jag var helt säker på att jag skulle svimma av lustgasen, men efter att ha prövat några gånger fungerade det fint och den hjälpte mig till viss del att klara av värkarna. Barnmorskorna kom in emellanåt för att se hur det gick och när det blev så jobbigt att jag var helt säker på att jag inte skulle orka mera bad jag om ryggmärgsbedövning. Men det tyckte inte Helene var någon bra idé, eftersom mina värkar var så starka skulle det gå så fort utan den att jag skulle klara det bättre då. Jag höll inte med, och hade högljudda invändningar men fick ändå inte min vilja igenom. Så jag fick lov att klara mig på lustgasen.
Vid 3-tiden kom krystvärkarna och vattnet gick. Alla sa åt mig att försöka röra på mig men jag kunde inte göra som de sa. Att bara lyfta ett ben fick mig att vrida mig i plågor, och jag bestämde mig för att gynställningen passade bra. Jag vet inte riktigt vad klockan var när jag fick börja krysta, men jag vet att jag inte för mitt liv kunde förstå andra kvinnor som sagt att krystandet är en lättnad, att värkarna är den hårda biten. Själva krystandet gjorde inte särskilt ont, men att sluta med dem när värken tog slut var desto värre. Jag skrek i masken och andades så mycket i den att de fick byta ut lustgasen mot rent syre för att bebisen inte skulle få syrebrist. Med andra ord var jag under krystningarna helt utan smärtlindring, och jag tänkte hela tiden att jag bara ville åka hem igen och strunta i det här. Att veta att det nu inte fanns någon återvändo gjorde inte saken bättre. Smärta hade fått en helt ny mening i mina öron. Jag passade även på att tala om för Lasse att om jag någon gång i detta liv skulle få för mig att vilja ha fler barn skulle han då genast stoppa mig. Aldrig mera ville jag gå igenom det här.
Efter att ha kämpat stenhårt med krystningarna en stund talade de om att hans huvud fastnat i ett veck och att de var tvungna att försöka få honom över den kanten. De gick in två gånger och försökte innan de lyckades, och även det gjorde olidligt ont. När han väl kommit över kanten kunde de se hans huvud emellanåt och jag hoppades så innerligt att det inte skulle vara långt kvar.
Plötsligt tittar barnmorskorna, som nu var två, på varandra och sedan på mig och säger:
- Han kommer med ansiktet uppåt, så han kan inte snurra ut. Vi måste avsluta med sugklocka. Jag kallar på doktorn.
Doktorn, som jag hade fått för mig var en man, kommer in och jag känner igen henne från en undersökning några dagar tidigare. Och jag gillade henne. Så jag frågar henne om det kommer att göra ont med sugklockan, och hon tittar besvärat på Helene.
-Tja... Den ska ju in och sättas på barnets huvud så... Det känns ju.
Åh. Trevligt. Plötsligt tyckte jag inte om henne längre alls. Men, vad kunde jag väl göra. Han måste ju ut. Nu när jag sitter här minns jag inte alls hur det var när de satte in klockan, men jag har för mig att det inte gjorde hälften så ont som jag förväntat mig.
Sugklockan fungerar så att de sätter den på bebisens huvud och hjälper sedan till och drar när jag krystar, för att hjälpa till lite på traven och skynda på förloppet lite. Jag hade trots allt legat och krystat i snart 3 timmar. De tog även in en extra barnmorska som skulle trycka på magen samtidigt som jag krystade och doktorn drog i sugklockan. Helene skulle vara med och trycka tillbaka, för att undvika bristningar i underlivet osv. Tydligen gjorde hon inget vidare jobb, för efter några krystningar kom vår lilla prins ut fortare än kvickt. De torkade snabbt av honom och la honom på mitt bröst, och de första sekunderna som jag såg honom var de underbaraste i mitt liv. Äntligen var han här! Vi låg bara och tittade på honom i några minuter innan de frågade oss om vi inte ville veta vad det var. Det hade ingen av oss haft en tanke på, men de talade snällt om att vi fått en liten son. Precis som jag sa, skyndade jag mig att säga till Lasse, för att understryka att jag haft rätt såklart :)
Men jag fick inte njuta av vår son allt för länge. Snart upptäckte jag blicken som doktorn hade när hon tittade på mina nedre delar, och jag frågade förskräckt hur det såg ut.
- Tja... (igen) Vi måste sy, så du ska nog börja andas lustgas igen.
Jaha, tänkte jag. Då kör vi igen då. Saken var bara den att eftersom inga värkar fanns längre blev jag istället bara allmänt hög på gasen, och började svamla en himla massa under den långa timme hon sydde ihop mig. Under tiden fick jag inte titta på vår son eftersom jag då kunde andas gas på honom vilket skulle resultera i att han också fick i sig det. Inte bra, tydligen.
Så, jag sysselsatte mig med att driva lite med barnmorskorna och doktorn. En timma och många stygn senare fick jag än en gång bekanta mig med den stora krabaten jag precis kämpat ut, och han var det finaste jag någonsin skådat.
Kl. 05.59 fick han se världens ljus, och med sina 4255 g & 56 cm var han en riktig bamse. Vid 8 fick vi de efterlängtade smörgåsarna och jag har aldrig smakat något godare :P
Efter ytterligare några timmar och några mödosamma toalettbesök (som jag för övrigt snällt fick uträtta på rummet eftersom jag inte kunde gå utan att svimma) förflyttades vi ifrån de snälla barnmorskorna till Eftervården på avd. 11. Där fick vi ännu mera mat och ett eget rum till vår nya lilla familj. Man var livrädd varje sekund i början. Andades han? Ska han göra sådär? Och låter det verkligen rätt? Varför gör han inte så? Och varför så?
Men allt var normalt, och allt var som det skulle med honom. Anledningen till att vi fick stanna på eftervården och inte på patienthotellet var för att han var tvungen att få panodil var sjätte timma i två dygn för att undvika smärta i huvudet pga sugklockan. Efter två dagars isolering på det rummet (vi fick inte gå ut och ingen fick komma in pga svininfluensan) fick vi, efter de sista undersökningarna, åka hem. Under hemfärden var jag ännu mer nervös, jag satt hela tiden och kände så han andades, så att han inte var för varm eller för kall osv... Nu förstår jag betydelsen av ordet "hönsmamma"!

Resten vet ni, allt har funkat helt exemplariskt sen vi kom hem. Han sover nästan hela tiden, förutom när han äter. Vi fick en ängel och jag tar tillvara på varje sekund jag får spendera med honom. Och även om förlossningen kanske inte riktigt blev så lätt som jag hoppats var det värt varenda minut för att få ha vår William här hemma hos oss :)

....

Nu har jag faktiskt varit en flitig bloggerska den senaste tiden, fastän jag faktiskt inte egentligen har tid med det. Och vad får jag för det? Inte en enda kommentar?!

Nej, nu strejkar jag!

Lättlurad

Jag är inte riktigt så klyftig som jag önskat.
Jag har låtit Lasse lura mig. Jag har inte trott att jag haft feber hela dagarna, för på morgnarna har jag ju haft 38 och enligt Lasse har man ingen feber då. Han hade fel...
Har i alla fall denna förmiddag bott i telefonen i jakt på olika läkare, gynekologer och barnmorskor i hela värmlands län. Hur vore det väl om de kunde utbilda sig så de slapp skicka en vidare till någon annan hela tiden?!
I alla fall, efter att ha samtalat med dessa konstaterade de att det var väldigt svårt att säga vad det var, så det slutade med att jag fick åka upp till kvalificerade Likenäs Vårdcentral för en undersökning. Några andetag och blodprov senare visste denna kompetenta läkare fortfarande inte vad min feber berodde på. "Men, vi behandlar väl för urinvägsinfektion så kan du väl höra av dig på måndag om det inte blivit bättre."
.....what?!
Så nu har jag lagt ut 130:- på pencillin som förmodligen inte kommer hjälpa...
Tack, Likenäs, för att ni alltid utför ert arbete med sådan extraordinär kompetens!

Ciao!

BVC = feber

Jag är ledsen för ännu en rad obloggade dagar.
MEN jag har en bra ursäkt: jag har varit sjuk.
Sen imorse så var jag frisk. Eller, jag frös inte och jag svettades inte. Jag var bara lite småyr och bestämde mig därför för att följa med till BVC med resterande av familjen.
Jag fick lämna ett urinprov pga febern som visade att jag behövde dricka mer. Jag åkte hem och satte igång med det på en gång, och vart tog det mig?
Jo, det ska jag tala om för er. Det resulterade i 39.4 graders feber och superfrossa varvat med svallvågor av svett. Väldigt trevligt! Tack så mycket för det rådet, Karin.

Jag är nu livrädd för att smitta både Lasse och William. Men, om jag gör det får Karin komma hit och ta hand om oss :)


Ciao!

Jag har fått feber. Igen. Det är ganska drygt.
Och nu har jag även slut på Gossip Girl-avsnitt. Det är ännu drygare.
Lyckligtvis har jag nu hittat några säsonger av One Tree Hill som kan rädda ytterligare några dagar.

Igår kväll kom Fredrik hit och kidnappade min älskling, som därefter for till Malung på partaj. Själv stannade jag hemma och checkade Gossip Girl, mycket bättre om jag får säga det själv :)
Däremot fick jag feber, vilket inte var särskilt kul... Har även mått pyton hela dagen, så vågar nästan inte snosa på Wille nånting =/

Förresten, när var vintern? Med tanke på att det är vår-väder idag menar jag... Så himla tråkigt! Hur ska jag nu kunna göra snöänglar och -gubbar? Försökte alldeles nyss, men det resulterade bara i en genomblöt jacka...


Nej, det här har jag faktiskt inte tid med egentligen.
Ciao!

Det går i ett

Idag var nog enda dagen jag faktiskt var heelt slut vid 8 när det var matdags för William, förmodligen bara för att jag var tvungen att gå upp då. Men efter att ha försökt väcka Lasse ca 300 gånger kände jag att om inte han skulle gå upp behövde inte jag heller det. Så jag somnade om, och tänkte snooza i några minuter till... Några minuter blev till timmar, och jag vaknade igen vid 10. Bara att springa upp och hoppa i duschen, fixa och dona lite innan Björn & Mi (Lasses syster ovh svåger) knackade på dörren, medan Lasse fortfarande snarkade i sängen med Wille. Blev fika-time följt av en snabbtur till affären. Vad är det egentligen med lördagar och Coop i Stöllet förresten? Fullt av folk och lång kö till den enda kassan, helt värdelöst. Jag ska sluta handla på lördagar, sådetså!
Björn & Mi hade med jättefina presenter till både oss och Wille. Vi fick två jättefina ljusstakar designade av Ernst himself, och William fick en jättefin och varm åkpåse till vagnen samt en body & byxor. Jättefina, så tack för det! :)
Därefter dansade Alex & Sara in genom dörren, och jag blev än en gång lika förundrad över att folk faktiskt hittar hit! Själv kan jag inte ens förklara för någon hur man åker... De var dock bara här en liten stund innan de skulle fortsätta ner till Halmstad.

Nu har vi käkat lasagne och kladdkaka, Björn & Mi har åkt tillbaka till Kläppen och jag tänkte slänga omkull mig i soffan i några minuter innan matvraket vaknar igen :)

Ciao!

Idag har jag gjort ischoklad.


Det lider mot jul...

Woaaoow

Vi börjar vända tillbaka dygnet här i Värnäs. Idag gick vi faktiskt upp redan vid 9! Och ja, jag gjorde ett kors i taket.

Men därefter har det inte hänt allt för mycket i vår röda lilla stuga. Inte för min del, rättare sagt. Lasse har slitit hårt med massa fixar-saker på övervåningen, satt upp ljusslingan på balkongräcket och lite annat smått och gott. Det enda vettiga jag lyckats åstadkomma är att handla. Åh, jo förresten, jag lagade även stuvade makaroner. Jisses, jag är duktig jag.

Nu ska jag berätta något som får mig att få lite smått panik varje gång jag tänker på det. Lasse kanske måste åka iväg till Västerås och jobba på veckorna, eftersom det ser ut som det är det enda jobbet som finns för stunden. Detta betyder att jag kommer att vara ensam måndag-torsdag, ev. onsdag någon gång om jag har tur. How on earth will I survive?! Jag klarar för fasen inte ens av att få i bilbarnstolen själv... Well, jag får väl helt enkelt handla allt jag behöver under helgen och isolera mig totalt från omvärlden under de dagar han är borta. Alternativt lära mig sätta i bilbarnstolen. Men eftersom mitt tålamod för dagen är sämre än Lasses (och det är inte nådigt, mina vänner) så kommer det förmodligen gå i stöpet ganska fort.

Nu har Wille sovit i några timmar, och jag tänkte försöka lägga omkull mig innan han vaknar, men eftersom Lasse nu bestämt sig för att försöka "hamra tyst" så har jag en känsla av att jag nog inte kommer hinna det.. Speciellt inte om jag har planerat att stanna här länge till.

Därför är det nog dags för mig att runda av och fylla i med fler inlägg antingen senare eller imorgon. Imorgon, ja. Då kommer Lasses syster m. man och även två kompisar till oss från Sälen. Full rulle hela dagen, och jag & Wille kommer med andra ord vara helt slut imorgon kväll.

Ciao!

Långmorgon

Idag tog vi vad jag kallar en långmorgon. Det är en lång sovmorgon. Vi vaknade kl 13. Dumt...

Men jag har ändå lyckats få något nyttigt gjort idag, trots att jag ännu inte klivit ur morgonrocken: jag har dammsugit hela nedervåningen! Och det har nog aldrig varit så jobbigt faktiskt.. Konstigt, jag trodde jag borde ha superb kondis nu efter mina 14 vasalopp? Tydligen inte.
Skurandet av golven lämnar jag dock åt Lasse, snäll som jag är. Som om han inte har nog att göra ändå...
Något jag kunde konstatera under min städarperiod var att man inte kan dammsuga tyst. Det går faktiskt inte. Och även om jag lyckades tappa både dammsugare och slang med tillbehör (jag vet faktiskt inte vad den främre delen heter) precis bredvid vaggan så fortsatte William att sova som en stock. Han är väl en ängel utan dess like!

Nu anlände Lasse till Tvättstugan med picklesmorötter, vilket betyder att jag måste stjäla några och brutalt mörda dom mellan mina tänder.

Ciao!

Långtbort

Jag vet att jag varit superdålig på att höra av mig till mina vänner den senaste tiden och även på att svara när ni hört av er, och jag har väldigt dåligt samvete nu... Men det är så himla mycket just nu, jag hinner inte med någonting känns det som :s Så, förlåt förlåt förlåt. Jag ska bli bättre. Starting now!

Idag har vi i alla fall varit till BVC för vägning, och både jag & Lasse gissade på fel. 4565 g vägde stora pojken nu! Helt otroligt att en sådan förut så enkel sak kan bli ett helt äventyr. Bara att planera in allt rätt under morgonen för att passa in tiden man fått är ju ett helt mysterium hur man kan klara av. Sovande, mat & isättning av bilbarnstol var några av anledningarna till att vi anlände till Likenäs Vårdcentral ca 15 min för sent. Väl där var det bara att slita av alla de lager kläder vi satt på William innan avresa. Som tack för detta valde han att både kissa & spy på stackars Karin, som hävdade att hon var van och skratta högt åt det. Tur, tänkte jag. Efter vägning och undersökning var det bara att klä på alla dessa lager kläder än en gång för att sedan placera den lilla söta rumpan i bilbarnstolen och ge oss in i kampen mot bilbältena. Vi vann, men inte utan våld. Vi kommer förmodligen inte att åka onödigt mycket bil med William i fortsättningen. I alla fall inte förrän vi köpt en ny bilbarnstol...