Idag har jag tittat på två tv-program som verkligen fått mig att tänka efter.
Det första handlade om AIDS bland barn och föräldrar i Afrika. Man fick se otroligt hemska bilder på så smala människor att jag undrade hur man kunde leva och samtidigt inte bestå av annat än skinn och ben!
Dokumentären träffade en mamma med en 4-årig dotter som skulle till sjukhuset för att få svar på om hon bar viruset AIDS. Men resan till sjukhuset var ingen självklarhet, utan en 9 timmars promenad ifrån hennes by. Efter denna långa vandring möts hon av beskedet att både hon och hennes dotter hade AIDS. 3 månader senare var hon död, och ännu ett barn föräldralöst.
De visade även ett barnhem för föräldralösa barn där 500 drabbade barn bodde, och under de 4 timmar filmteamet spenderade där såg de bara 2 vuxna. Där fanns 5-åringar som tog hand om andra föräldralösa spädbarn, eftersom de inte hade någon annan. Berättaren kallade hemmet för en stad styrd av barn. Barn som tog hand om barn. Barn som inte hade en aning om att de själva bar viruset som tagit hela deras familj ifrån dem.
Den andra dokumentären handlade om samhällets skillnader i Indien. På landet fanns jordbrukare som kämpade för att överleva dagen. Nomader vandrade landet runt för att hitta mat åt sina djur. Vi fick även träffa en kvinna vars man tagit livet av sig p.g.a. sina skulder, och lämnat henne ensam med 3 barn och en blind svärfar. Dessa skulle hon då försörja själv. Man fick se en bild på en hög med ris, kanske lika stor som en vanlig svensk tallrik, som den familjen skulle klara sig på i 3 dagar. Det fick en verkligen att förstå hur själviska och bortskämda vi är.
Här hemma sitter vi och beklagar oss över att vi inte har råd att köpa den senaste datorn eller snyggaste klänningen. Vi slänger mat som de skulle ge en arm för att få!
Det här fick mig verkligen att tänka efter, och jag har nu bestämt mig för att när vår ekonomi stabiliserats ska jag skaffa ett fadderbarn. Jag kanske inte kan förändra situationen i ett helt land, inte ens i en hel by, men jag kan förändra livet för en ensam individ och kanske ge den en bättre chans.
Dokumentären träffade en mamma med en 4-årig dotter som skulle till sjukhuset för att få svar på om hon bar viruset AIDS. Men resan till sjukhuset var ingen självklarhet, utan en 9 timmars promenad ifrån hennes by. Efter denna långa vandring möts hon av beskedet att både hon och hennes dotter hade AIDS. 3 månader senare var hon död, och ännu ett barn föräldralöst.
De visade även ett barnhem för föräldralösa barn där 500 drabbade barn bodde, och under de 4 timmar filmteamet spenderade där såg de bara 2 vuxna. Där fanns 5-åringar som tog hand om andra föräldralösa spädbarn, eftersom de inte hade någon annan. Berättaren kallade hemmet för en stad styrd av barn. Barn som tog hand om barn. Barn som inte hade en aning om att de själva bar viruset som tagit hela deras familj ifrån dem.
Den andra dokumentären handlade om samhällets skillnader i Indien. På landet fanns jordbrukare som kämpade för att överleva dagen. Nomader vandrade landet runt för att hitta mat åt sina djur. Vi fick även träffa en kvinna vars man tagit livet av sig p.g.a. sina skulder, och lämnat henne ensam med 3 barn och en blind svärfar. Dessa skulle hon då försörja själv. Man fick se en bild på en hög med ris, kanske lika stor som en vanlig svensk tallrik, som den familjen skulle klara sig på i 3 dagar. Det fick en verkligen att förstå hur själviska och bortskämda vi är.
Här hemma sitter vi och beklagar oss över att vi inte har råd att köpa den senaste datorn eller snyggaste klänningen. Vi slänger mat som de skulle ge en arm för att få!
Det här fick mig verkligen att tänka efter, och jag har nu bestämt mig för att när vår ekonomi stabiliserats ska jag skaffa ett fadderbarn. Jag kanske inte kan förändra situationen i ett helt land, inte ens i en hel by, men jag kan förändra livet för en ensam individ och kanske ge den en bättre chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar