Förlossningsberättelse

Okej, jag fick två kommentarer.
Även om det var dåligt, får det duga. Jag får abstinens av att inte skriva!

Fick även ett förslag på att berätta om förlossningen, vilket jag helt glömt bort om jag ska vara ärlig. (förlåt)
Så här följer en, förhoppningsvis, inte allt för detaljerad version av vad som hände natten mellan den 21 och 22 november 2009:

Som jag berättat tidigare började värkarna vid 7 på morgonen, och fortsatte under hela dagen att bli starkare och tätare. Vi drog ut på tiden med att hälsa på syster, handla, äta mat och kolla på tv. När vi förstod att det inte skulle dröja länge bestämde vi oss för att än en gång åka ut till syster på Kronoparken för att mysa några sista timmar med Carro och Folke. När värkarna blev starkare bestämde jag mig för att använda den lånade TENS-apparaten, något jag starkt rekommenderar för de tidiga värkarna. Vid 19-tiden ringde jag in till förlossningen och förklarade läget, och fick svaret att jag skulle äta något och sedan komma in. Jag gjorde som jag blev tillsagd och vid 21 entrade vi portarna till Karlstads Förlossningsavdelning. Vi mottogs av samma barnmorska som jag pratat med i telefonen och hon visade oss till vårt rum. Därefter talade hon om att det var skiftbyte och vi skulle få en annan barnmorska. Attans, tänkte jag som var mycket nöjd med henne.
Efter en stund kom den nya barnmorskan in och presenterade sig som Helene. Hon verkade lika bra som den förra och jag blev inte alls missnöjd :) De satte några dosor på magen för att mäta bebisens hjärtrytm och jag & Lasse fördrev tiden mellan värkarna med att diskutera lustgas och barnmorskor.
Vid 00-tiden small det bara till. Värkarna blev så täta att jag knappt hann andas emellan och det var olidligt. TENS-apparaten var uppvriden på fullt men jag tyckte ändå att den nästan bara förvärrade det hela. Så efter att ha bett om lustgas ett flertal gånger kollade de äntligen hur mycket jag öppnat mig och konstaterade då att värkarna gjort sitt. Jag var nu öppen 5 cm och jag fick min efterlängtade gasmask. Vid första värken blev jag rädd, jag var helt säker på att jag skulle svimma av lustgasen, men efter att ha prövat några gånger fungerade det fint och den hjälpte mig till viss del att klara av värkarna. Barnmorskorna kom in emellanåt för att se hur det gick och när det blev så jobbigt att jag var helt säker på att jag inte skulle orka mera bad jag om ryggmärgsbedövning. Men det tyckte inte Helene var någon bra idé, eftersom mina värkar var så starka skulle det gå så fort utan den att jag skulle klara det bättre då. Jag höll inte med, och hade högljudda invändningar men fick ändå inte min vilja igenom. Så jag fick lov att klara mig på lustgasen.
Vid 3-tiden kom krystvärkarna och vattnet gick. Alla sa åt mig att försöka röra på mig men jag kunde inte göra som de sa. Att bara lyfta ett ben fick mig att vrida mig i plågor, och jag bestämde mig för att gynställningen passade bra. Jag vet inte riktigt vad klockan var när jag fick börja krysta, men jag vet att jag inte för mitt liv kunde förstå andra kvinnor som sagt att krystandet är en lättnad, att värkarna är den hårda biten. Själva krystandet gjorde inte särskilt ont, men att sluta med dem när värken tog slut var desto värre. Jag skrek i masken och andades så mycket i den att de fick byta ut lustgasen mot rent syre för att bebisen inte skulle få syrebrist. Med andra ord var jag under krystningarna helt utan smärtlindring, och jag tänkte hela tiden att jag bara ville åka hem igen och strunta i det här. Att veta att det nu inte fanns någon återvändo gjorde inte saken bättre. Smärta hade fått en helt ny mening i mina öron. Jag passade även på att tala om för Lasse att om jag någon gång i detta liv skulle få för mig att vilja ha fler barn skulle han då genast stoppa mig. Aldrig mera ville jag gå igenom det här.
Efter att ha kämpat stenhårt med krystningarna en stund talade de om att hans huvud fastnat i ett veck och att de var tvungna att försöka få honom över den kanten. De gick in två gånger och försökte innan de lyckades, och även det gjorde olidligt ont. När han väl kommit över kanten kunde de se hans huvud emellanåt och jag hoppades så innerligt att det inte skulle vara långt kvar.
Plötsligt tittar barnmorskorna, som nu var två, på varandra och sedan på mig och säger:
- Han kommer med ansiktet uppåt, så han kan inte snurra ut. Vi måste avsluta med sugklocka. Jag kallar på doktorn.
Doktorn, som jag hade fått för mig var en man, kommer in och jag känner igen henne från en undersökning några dagar tidigare. Och jag gillade henne. Så jag frågar henne om det kommer att göra ont med sugklockan, och hon tittar besvärat på Helene.
-Tja... Den ska ju in och sättas på barnets huvud så... Det känns ju.
Åh. Trevligt. Plötsligt tyckte jag inte om henne längre alls. Men, vad kunde jag väl göra. Han måste ju ut. Nu när jag sitter här minns jag inte alls hur det var när de satte in klockan, men jag har för mig att det inte gjorde hälften så ont som jag förväntat mig.
Sugklockan fungerar så att de sätter den på bebisens huvud och hjälper sedan till och drar när jag krystar, för att hjälpa till lite på traven och skynda på förloppet lite. Jag hade trots allt legat och krystat i snart 3 timmar. De tog även in en extra barnmorska som skulle trycka på magen samtidigt som jag krystade och doktorn drog i sugklockan. Helene skulle vara med och trycka tillbaka, för att undvika bristningar i underlivet osv. Tydligen gjorde hon inget vidare jobb, för efter några krystningar kom vår lilla prins ut fortare än kvickt. De torkade snabbt av honom och la honom på mitt bröst, och de första sekunderna som jag såg honom var de underbaraste i mitt liv. Äntligen var han här! Vi låg bara och tittade på honom i några minuter innan de frågade oss om vi inte ville veta vad det var. Det hade ingen av oss haft en tanke på, men de talade snällt om att vi fått en liten son. Precis som jag sa, skyndade jag mig att säga till Lasse, för att understryka att jag haft rätt såklart :)
Men jag fick inte njuta av vår son allt för länge. Snart upptäckte jag blicken som doktorn hade när hon tittade på mina nedre delar, och jag frågade förskräckt hur det såg ut.
- Tja... (igen) Vi måste sy, så du ska nog börja andas lustgas igen.
Jaha, tänkte jag. Då kör vi igen då. Saken var bara den att eftersom inga värkar fanns längre blev jag istället bara allmänt hög på gasen, och började svamla en himla massa under den långa timme hon sydde ihop mig. Under tiden fick jag inte titta på vår son eftersom jag då kunde andas gas på honom vilket skulle resultera i att han också fick i sig det. Inte bra, tydligen.
Så, jag sysselsatte mig med att driva lite med barnmorskorna och doktorn. En timma och många stygn senare fick jag än en gång bekanta mig med den stora krabaten jag precis kämpat ut, och han var det finaste jag någonsin skådat.
Kl. 05.59 fick han se världens ljus, och med sina 4255 g & 56 cm var han en riktig bamse. Vid 8 fick vi de efterlängtade smörgåsarna och jag har aldrig smakat något godare :P
Efter ytterligare några timmar och några mödosamma toalettbesök (som jag för övrigt snällt fick uträtta på rummet eftersom jag inte kunde gå utan att svimma) förflyttades vi ifrån de snälla barnmorskorna till Eftervården på avd. 11. Där fick vi ännu mera mat och ett eget rum till vår nya lilla familj. Man var livrädd varje sekund i början. Andades han? Ska han göra sådär? Och låter det verkligen rätt? Varför gör han inte så? Och varför så?
Men allt var normalt, och allt var som det skulle med honom. Anledningen till att vi fick stanna på eftervården och inte på patienthotellet var för att han var tvungen att få panodil var sjätte timma i två dygn för att undvika smärta i huvudet pga sugklockan. Efter två dagars isolering på det rummet (vi fick inte gå ut och ingen fick komma in pga svininfluensan) fick vi, efter de sista undersökningarna, åka hem. Under hemfärden var jag ännu mer nervös, jag satt hela tiden och kände så han andades, så att han inte var för varm eller för kall osv... Nu förstår jag betydelsen av ordet "hönsmamma"!

Resten vet ni, allt har funkat helt exemplariskt sen vi kom hem. Han sover nästan hela tiden, förutom när han äter. Vi fick en ängel och jag tar tillvara på varje sekund jag får spendera med honom. Och även om förlossningen kanske inte riktigt blev så lätt som jag hoppats var det värt varenda minut för att få ha vår William här hemma hos oss :)