Svininfluensa

Igår var det dags för vaccination för alla gravida i Torsby med omnejd.
När jag svängde in på parkeringen vid vårdcentralen började jag först fundera på om någon gått runt i hela värmland med någon ohygglig smitta som gjorde att alla fick besöka sjukhuset, för jag har nog aldrig sett så mycket bilar på den parkeringen tidigare.
Det var så fullt att jag faktiskt fick lov att snällt parkera nere vid busstationen och traska hela den långa backen upp.


När jag några minuter senare klev in i väntrummet var där lika fullt som på parkeringen.
Efter att ha samtalat några sekunder med de övriga tjejerna från föräldragruppen konstaterade vi att vi alla fått samma tid. Tillsammans med ungefär... 30 andra? Men eftersom de klart och tydligt sagt "sätt er i väntrummet så blir ni uppropade" när de ringt ang. tiden satt vi där snällt och väntade. Fler och fler försvann och lite längre bort skymtade vi någon form av kö. Efter en halvtimmes väntan, dividerande och ifyllande av dubbla papper beslöt vi oss för att ta reda på vart den där kön ledde. Vi fick alla ett slag under bältet när vi insåg att den faktiskt gick till rummet där sprutorna togs.


Så, vid 4 fick jag komma ut genom dörrarna, helt ovetande om bieffekterna förutom eventuell svullnad och ömhet. Jag väntade mig båda delarna ganska omgående då jag mindes vaccinationssprutorna man fick i 6:an när jag svällde upp över hela armen. Därför blev jag så förvånad igår kväll när jag insåg att jag varken hade ont eller var svullen. Det skulle jag ju aldrig ha sagt, för inom en timma hade läger förvärrats avsevärt. Jag insåg, när det var dags att klä av sig, att jag inte kunde lyfta armen över axeln och jag orkade inte lyfta någonting.
Morgonen var ännu värre, eftersom jag då även legat stilla med armen under så lång tid. Jag kunde nästan inte röra den! Tur var väl att jag gick upp samtidigt som Lasse så han kunde hjälpa mig på med bh:n. Och under hela dagen idag har den fortsatt vara öm, smärtande och obrukbar.
Inte bh:n alltså, utan armen.

Som jag nämnde tidigare var jag, förutom svullnad och ömhet, helt ovetande om bieffekterna. Därför gick det nyss upp ett ljus för mig när jag satt och läste tidningen och de förklarade att man kunde få feber och huvudvärk. Inte konstigt att mina alvedon/panodil hjälpte! Inte konstigt jag varit så sjukt hängig och snurrig idag!

P.S.: Jag har inte slagits av tanken att människor faktiskt blir väldigt oroliga över en när man är gravid förrän idag. När jag, helt oskyldigt, somnat i någon timme på soffan tidigare idag hade jag när jag vaknade ungefär 10 missade samtal. Från pappa och Lasse. Jag ringde upp pappa först och undrade varför han var så angelägen att få tag på mig. Han berättade då att Lasse ringt och varit superorolig för att han inte fått tag på mig. Då kom ju pappa på, såklart, att han hade sett något i diket några km från vårt hus som liknade Carro väldigt mycket när han åkt där tidigare idag. Detta hjälpte inte Lasse. Inte ett endaste dugg. Han sa därför åt pappa att han var tvungen att åka till oss för att se om det hänt något. Jag fick därför skynda mig att ringa honom för att tala om att varken jag eller Carro var döda. Inte ens medvetslösa. Bara trötta. D.S.

Herregud, there's too much drama for me säger jag bara!