Frustration

Jag börjar gå mig på nerverna.
Och om jag går mig på nerverna borde Lasse när som helst explodera.


Jag förstår bara inte vad jag gjort för att förtjäna det här?!
Jag sover 50% av tiden jag spenderar i sängen på nätterna. Att hitta en bekväm sovposition är en hel vetenskap, och för att vända mig krävs 2 lyftkranar. Därför blir mitt liv inte lättare av att jag måste gå på damernas varannan minut, då det är än svårare att komma upp ur sängen!
Jag orkar inte gå ut med Carro längre, för om jag går längre än till postlådorna känns det som jag ska explodera, men jag försöker ändå för jag tänker att om jag rör på mig mycket kanske det sätter igång någonting.
Jag glömmer allt, och då menar jag allt! Ibland blir jag förvånad när jag fortfarande kommer ihåg vad jag själv heter...
Det ser fördjävligt ut hemma och jag har ingen dammsugare som skulle kunna göra det hela lite lättare för mig, att slippa se allt skit flyga omkring i hela huset.
Jag har inget internet hemma, och bara tanken på att behöva lägga ner energi på att ringa det j*vla telia igen får mig att sätta mig på tvären och bromsa för glatta livet.
Jag har 3, egentligen 4, prov på fredag som jag måste göra. Det känns uppiggande! Vart orken och motivationen till att läsa på dem tog vägen vet jag inte.
Jag börjar gråta av ingen som helst anledning hela tiden. Det är trevligt!


Men jag är inte bitter!

Missförstå mig inte, jag ångrar inte mitt val en sekund. Jag önskar bara att det fanns någon man kunde bolla tankarna med, att prata med som faktiskt förstår och som kan stötta när allt känns som tuffast. Som vet hur det känns...