Greys-dag

Idag har jag åstadkommit en hel del faktiskt, trots att det känns som om jag inte gjort ett dugg.
Jag har plockat ur diskmaskinen, tvättat, hängt & vikt tvätt, plockat i diskmaskinen, diskat, dammsugit & fikat med Ell & Hund! Resterande tid har jag checkat de tre första avsnitten av Greys = tagit det lugnt, som jag lovat Lasse. Mm, jag är en duktig hemmafru :)


Jag har även tänkt boka tid för att operera bort de där tvingarna jag har i höftbenen. Ja, det är i alla fall så det känns. Som om någon satt fast något i dem och drar allt de kan åt varsitt håll. Inte skönt! Tankar som: "kommer du vara lika livlig när du kommer ut? Aldrig, aldrig sova?" söker sig ständigt nedåt till den stora magen. "I så fall gör det ingenting, bara du kommer ut snart!" skyndar jag då att tillägga. Och det är faktiskt sant. Jag förstår inte, varför ska man vara tvungen att vänta i 9 hela månader på att det där lilla undret ska möta ens blick? Skulle det inte räcka alldeles utomordentligt med, jag vet inte... 3 veckor? Det skulle passa mig som handen i handsken. Jag är ingen väntar-människa. Verkligen inte.

Kommer ständigt på mig själv med att sitta och fantisera om att värkarna äntligen ska börja så man får åka in. Jag tänker mig förlossningen, och jag ser inte en enda sekund som någon plåga. Jag kan inte tänka att det kommer att göra ont, att det kommer att vara någonting över huvud taget som man kan se som "dåligt" eller "hemskt". Det är ju den allra sista spurten innan man får möta och lära känna någon man så innerligt längtat efter i 9 månader! Hur i hela fridens namn skulle det kunna vara något dåligt?
Jag är så otroligt spänd, förväntansfull och ivrig inför förlossningen. Faktiskt. Inte det minsta nervös! Det kanske borde skrämma mig. Det kanske skrämmer er; att ni tror att jag inte förstår att det kommer göra ont. Att jag inte förstår vad som väntar. Det gör jag. Till viss del, förstås. Självklart kommer det göra ont. Men det kommer också att vara det största av alla äventyr i livet, den mest otroliga upplevelse man som kvinna kan uppleva! Och jag har fått förmånen att få uppleva det. Och det känns väldigt överväldigande. Jag känner mig så lyckligt lottad så det går inte att förklara i ord!
Så, jag vill bara att det ska vara slut på väntandet nu. NU!