Funderingar

Massa tankar som snurrar i huvudet just nu.
Efter att jag pratat med pappa idag började alla känslor att bubbla upp igen, som man hade ifrån start.
Är jag/vi verkligen redo och kommer vi att klara det? Är vi båda beredda att avstå från sånt som vi måste och kan vi göra de uppoffringar som behövs?
Det är konstigt, ena dagen kan man känna sig så otroligt säker på vad man vill, medan man andra dagar kan bli så osäker att man nästan ändrar sig. Kanske är det en del i processen, man måste nog bearbeta det ett tag. Man måste låta känslorna bubbla upp för att sedan sjunka ner igen.

Pappa reagerade ungefär på precis det sätt jag förutspått. "Du är alldeles för ung, skärp dig" osv osv.. Dock tror jag att han, efter att han bearbetat det ett tag, kommer att acceptera det och förhoppningsvis stötta mig. Han kommer att förbli en stor del av mitt liv, men han kommer även att bli en stor del av sitt barnbarns liv, vilket han förhoppningsvis kommer att ta vara på. Alla behöver vi väl en morfar! :)

För övrigt känns allt toppen, rör på mig så mycket jag orkar om dagarna och försöker även att hålla emot när godissuget sätter till. Har tagit tag i mycket skolarbete nu, idag gjorde jag ett prov i en av de kurser jag har streck i sedan tidigare. Nu tänkte jag plugga inför nästa prov på lovet och försöka göra det så fort som möjligt. Sen väntar Turism & resor med två prov till.
På tisdag ska vi tillbaka till barnmorskan också, har bestämt oss för att åka på träffen för Unga föräldrar i alla fall. Det kommer nog att kännas bra att få träffa andra som befinner sig i samma situation som oss.

Nåja, dags för middag nu, i väntan på att min kära pojkvän ska komma hit :)