Att komma ut

Nu är det gjort.
Nu har jag berättat för några av mina lärare och diskuterat med dessa hur jag ska klara årskurs 3. Som det ser ut nu kommer det att ordna sig relativt bra och jag kommer att kunna avsluta de flesta av kurserna vi kommer att läsa under höstterminen. Praktiken kommer jag också att ta i efterhand, så den behöver jag inte heller tänka på då.
Det känns faktiskt riktigt bra att ha berättat det, att det verkligen är i rullning nu och det blir mer och mer verkligt för varje gång jag pratar om det. Mina vänner stöttar och peppar mig till tusen och jag vet att jag har en massa hjälp om jag behöver i framtiden. Detta betyder grymt mycket för mig och gör att jag känner mig mer och mer säker för varje dag som går. De är stolta över mig och mitt beslut.
Jag hoppas bara att min pappa kan ta det med sådan ro. Dessvärre blir nog hans reaktion precis som förväntad, och jag är rädd att han kommer att låta stoltheten gå först. Jag kan bara hoppas på det bästa och att han med tiden kan acceptera mitt beslut och istället stötta mig genom det här.

Jag vet trots allt att både min mamma och min syster alltid kommer att ställa upp om jag behöver det, sen har jag ju även min kära sambo. Vi kommer att stötta varandra genom det här och det känns otroligt bra att veta att jag hela tiden har någon vid min sida.

Så tack, kära vänner, för att ni stöttar mig igenom det här och accepterar mitt beslut!