7/9

Igår hände något underligt.
Jag fick en uppenbarelse i samma stund som jag och Lasse kom till lägenheten och kikade i gravid-böckerna jag fått låna av barnmorskan sist jag var där.
Ett konstaterande som fick mig att fasa: jag ska snart föda. JAG SKA FÖR FAN FÖDA!!
Lasse tittade medlidande på mig när jag skrek rakt ut. Hans svar på det hela var: "Ja, jag har förstått att du inte riktigt insett det än..."
Och helt plötsligt blev jag även supergravid. Jag har nog inte riktigt insett ens det, att jag är gravid, förrän igår heller. Det är normalt att inte orka lika mycket som jag gjort förut. Det är normalt att jag är dödens trött emellanåt på dagarna. Det är normalt att jag inte orkar springa med på gympan som förut. Jag har ingen sämre kondition (försöker jag i alla fall intala mig), jag är bara gravid!

Det är en helt sjuk känsla när det sakta börjar gå upp för en vad som faktiskt väntar. Jag är ju för fan 18 år, hur ska jag klara av en förlossning? Och hur ska jag klara allt efter förlossningen?! Jag förstår inte hur ensamma mammor klarar av pressen, helt sjukt. Hade jag inte haft Lasse vid min sida har de förmodligen fått lägga in mig på psyket fram tills förlossningen vid det här laget. Jag skulle bli knäpp i bollen helt enkelt!
Och det är väl tur jag har han, så att saker och ting blir gjorda innan det faktiskt är dags för oss att fara ner i ilfart till Karlstad, förmodligen mitt i natten med min vanliga tur. Ännu en rysning drog igenom min kropp nu. Jag som har en smärtgräns strax under en 6-månaders unge! Ibland undrar jag vad mitt skinn är gjort av, när allt gör så obeskrivligt ont?!

Nej, nu ska jag lugna ner mig lite och samla tankarna, försöka inse att jag förmodligen inte varken kommer att dö eller svimma av smärta på förlossningen och fokusera på allt annat utom det!

Ciao!