Vi ses i Nangijala

Idag har varit en tung dag, och jag hoppas inte på många fler liknande dagar. Jag visste det direkt när jag hörde Sandras röst i telefonen. Dagen vi alla visste att skulle komma, men som vi ändå inte lyckats förbereda oss på, hade kommit. Det var dags för Happy att få vila. När jag kom innanför dörren reagerade hon inte ens, utan låg bara i bädden, andades tungt och ryckte om vartannat. Vi lyckades få tag på en som kunde komma nästan på en gång, hon orkade inte längre. I september skulle hon fyllt 12 år, och trots både epelepsi, cancer och diabetes, som till slut även tog hennes syn, hade hon klarat sig ända fram tills idag. I samma ögonblick som jag hörde skottet visste jag att hon redan hade det bättre. Hon hann aldrig känna någon smärta, allt gick fort och nu var det över. Hon mådde bra, jag kände det ända in i benmärgen och jag hoppas att syrran gjorde det också. Vi begravde henne här hos pappa, under björkarna bredvid snickarboden, och där får hon vila nu.

Vi ses i Nangijala, vår fina fina Happy. Nu är det din tur att leva!