Spyflugor i Njupeskär

Förra veckan spenderade jag hemma hos pappa, med att göra absolut noll och ingenting. Onsdagen bestämde pappa att han och Jonathan skulle besöka Sveriges högsta vattenfall i Särna, och eftersom jag kände tristessen gnaga inombords tog jag det tunga beslutet att följa med, trots det fallande regnet; ett beslut jag sent skulle få glömma. Efter ca 20 mil var jag helt slutkörd bakom ratten, svängde därför av och proppade i mig en pizza innan pappa fick ta över körandet. När vi närmade oss Njupeskär tog regnet i med all sin kraft, och utan paraply hade dagen förmodligen varit helt out of order. Det var dock inte nog med att vi skulle så och titta på ett vattenfall i spöregn, vi skulle även få gå 2 km uppför innan vi kom dit. En mycket sliten och trött Erika befann sig 20 minuter senare framför vattenfallet, och jag måste medge att det var vackert. Men var det värt besväret? Nja, tveksamt.
Väl på hemvägen beslöt vi oss för att ta en annan väg, bara för att få lite variation på omgivningen. Detta resulterade i att en spyfluga blev född i bilen, och vi fick under en timma stanna var 20:e minut för att "sträcka på benen och ta en nypa luft". Väl inne i sköna Norge blev jag akut kissnödig och behövde inom en mycket snar framtid leta upp the lady's room. Vad jag inte visste var att detta var något av en omöjlighet i Norge: där har man bara utedass! Hur kan Norge vara Nordens rikaste land?!
Fick glatt hålla mig tills vi entrade Långflon, och sedan var det raka spåret hem. Jag har aldrig varit så glad över att ha kommit hem någon gång.

Mer om mina understimulerade muskler en annan dag.